I veckan drog Svenska Filminstitutet igång sin visningsverksamhet igen efter en längre paus och plötsligt känns tillvaron så mycket ljusare. En av Cinematekets nyheter för den här säsongen är en svensk version av amerikanska Inside the Actors Studio i samarbete med Dramatiska institutet. Från och med april kommer filmintresserade ha möjlighet att ta del av Stina Lundberg Dabrowskis samtal med inhemska (läs: svenska) och utländska filmpersonligheter. Och det hela känns stort, speciellt som evenemangets första gästande stjärna heter Catherine Deneuve marknadsförs tillsammans med ett utropstecken.

!!!!!!!!, tycker jag.

Med tanke på Dubrowskis fantastiska intervjuteknik (som är snäppet mer dynamisk än James Liptons) lär Deneuve få svara på både intressanta och kniviga frågor under intervjun som hålls i Filmhuset i Stockholm. Frågan är väl om publiken nöjer sig med att lyssna.

Eftersom jag befinner mig på svensk mark, slog det mig först nu att Ola Salo-dokumentären som jag tipsade om tidigare kanske inte kan ses i Finland av upphovsrättsliga skäl. Därför kommer här några tips om dokumentärer på Arenan. Pass på! En del finns bara på webben ett par dagar till.

För er som gillar soul och sextiotal:
Respect yourself
Stax-konsert

Visades på Göteborgs filmfestival i februari:
The Most Dangerous Man in America

...A Single Man (2010) för den härligt avskalade men djupa berättelsen om hur ont det gör att bli av med en del av sig själv, och hur svårt det är att inse vad det är man har kvar. Av alla recensioner jag läst om filmen har Kerstin Gezelius på DN allra bäst lyckats fånga vad Colin Firths karaktär upplever i filmen:






Det tog debutregissören Tom Ford 21 dagar att filma. Jag tippar att det tar mig lika länge att verkligen förstå alla nyanser i det jag sett. 21 dagar.

A Single Man kommer upp på finska biografer den 5 mars.

Jag fick häromdagen i uppgift att lista 00-talets bästa filmer i en tio i topp-lista. Vilken uppgift! För att lindra ångesten som följde (om jag hade fått bestämma hade typ fem filmer delat på förstaplatsen), tänkte jag här ge lite cred åt de filmer som inte riktigt kvalade till en placering bland de tio bästa.  

Alltså, här är smakprov på några av de filmer från 2000-talet som påverkade mig mest:



Kolla in nästa nummer av Filmjournalen för att se vilka filmer som värmde mitt hjärta allra mest under årtiondet som gick.

Visste du att Ola Salo föddes Ola Svensson? Passa på att se Sveriges Televisions känsliga porträtt om människan bakom glamrockfasaden. Dokumentären går att se i Svt Play, alltså här. Fantastiska falsettoner utlovas!

Jag och 200 andra spenderade kvällen med att se en rad kortfilmer. Det här är trailern till filmen som, av publikens reaktion att döma, var allas favorit. Min åtminstone.

Jag och några kompisar hade samlats i ett garage för att se en film som min kompis syster köpt utomlands. Det kan ha varit 2004. Solen hade redan lagt sig och vi låg sida vid sida i 180-centimeterssängen som var placerad framför teven. Vi hade talat om filmen hela dagen och nu låg fodralet på golvet framför mig. Jag sneglade på det medan kompisen satt dvd-skivan i spelaren. Bilden på konvolutet föreställde en trollkarlslik varelse och två getter. Det började knipa i min mage.

Det fanns vid den här tiden en fäbless för udda filmer i vårt kompisgäng. Vi hade plöjt genom ett antal konstiga rullar och toleransnivån var rätt hög. Därför var nog ingen riktigt förberedd på den enorma vågen av inspiration och skräck som drog över oss kvällen vi såg filmen The Holy Mountain (1973).

Ibland kan jag känna att det vore rätt behändigt om filmerna märktes enligt de känslouttryck de kan komma att föda fram, som en slags varning för (bi)effekter. Om jag den kvällen hade fått i uppgift att formulera några meningar till filmens påhittade pibacksedel, hade jag säkert sagt något i den här stilen:

Kan orsaka hjärtklappningar och uppmuntra till en omvärderad syn på vad som är experimentellt i experimentell film. Exotiken i filmen är bortom världens gränser och kan få huden att bli snarlik den hos gåsen. Rekommenderas ej för tittare som är känsliga för direkt ögonkontakt med filmkaraktärerna ej heller för dem allergiska mot nakenhet. I sällsynta fall kan filmen komma att tänja på den goda smakens gränser.

OBS // KÄNSLIGA BLOGGLÄSARE VARNAS!

Säga vad man vill om filmen, men den etsade sig verkligen fast i mitt filmminne. Frågan är sedan om det beror på frånvaron av ovan beskrivna konsumentupplysning eller på det faktum att inget som passerat mina ögon ännu lyckats överträffa The Holy Mountain vad gäller originalitet.