Efter tio intensiva festivaldagar slungas man plötslig ut i verkligheten och frågar sig vad man ska hitta på nu. Mitt svar på frågan är en höst överfull av filmkurser. Planeringen ser alltid så prydlig ut på kalenderbladen, det är bara att hoppas att det inte blir kråkfötter i verkligheten. Ironiskt nog är jag rädd för att mitt proppfulla schema med filmkurser minskar tiden för filmtittandet. Kanske jag borde göra som med motioneringen, boka in färdiga pass?

Festivalbakis är den behagligare sortens dagen efter, som det trots allt går att bota med rätt så enkla medel. Trailrar på sedda filmer funkar utmärkt.
.

Mannen på bilden lär ha doftat mjölk. Hans pappa tvingade honom i barndomen att äta rå fisk och skaldjur för att han hade för "feminina manér" och han lär ha varit en mästare på att sticka (hantverket, inte på att ge sig iväg).

Mannen på bilden är Rock Hudson, en av 1900-talets mest helylle skådespelare, bästis med Elisabeth Taylor.

Mannen på bilden hette egentligen Roy Fitzgerald och var den första att ge HIV ett känt ansikte.

Mannen på bilden stod i fokus för dokumentären Rock Hudson, Dark and Handsome Stranger som gick på Yle Teema alldeles nyss. Och bara punkten till denna mening är lagd, ska mina ögon kolla in hans rollprestation i Seconds som rullar på samma kanal i skrivande stund.

Är det någon som får huggtänder av den här bilden? Jag kan känna mina växa. Det här Rolling Stone-omslaget har varit den gångna väckans "tänka på". Jag förstår inte. Kan en sån här bild verkligen vara lyckad rent kommersiellt? Är det sånt här man ska pryda vardagsrumsbordet med i framtiden?

Det här är verkligen inget att få blodad tand för. Hör ni det, tidningsmakare?

I går fick jag vittna en intressant rond mellan fiktionen och verkligheten då mokumentären Vampires mötte dokumentären Edie & Thea: A Very Long Engagement på Kino Tapiolas bioduk. Att visa filmerna efter varandra underströk verkligen genrernas trumfkort och svagheter, men om man bortser från filmernas innehåll verkade de alstra liknande reaktioner i biopubliken: väldigt skrattbetonat, men med en nypa dysterhet.





Min röst går till Edie och Thea. Inget är så intressant som verkligheten.

The Scouting Book for Boys är en intressant film. Ni vet, intressant som omskrivning för halvlyckat. Såg den i dag på Espoo Ciné och det var på många sätt en märklig upplevelse. Filmen om tonåringarna David och Emily, och deras (ska det visa sig) ohälsosamma förhållande, visar annorlunda tonårsuppror – men först efter halva filmen, som långt följer vardagen vi sett i till exempel Fish Tank. När det sedan blir fart på händelserna står handlingen i rak kontrast till första halvan av filmen och gör slutresultatet haltande. I det här fallet saknar jag ett svar på varför filmen går från drama till thriller. Fick Davids hjärna ett plötsligt tourettesanfall? Vad är det Emily låter bli att läsa av i bästisens beteende?



Filmens största behållning är Thomas Turgoose, den 92 födda skådespelaren som spelar David i filmen. Jag har svårt att sluta titta på honom, dels för att jag ständigt måste skapa nya intryck av honom i takt med att mina konspirationsteotier om hans karaktär raserar, dels för att han genom sitt kroppsspråk och sin blick lyckas tillföra filmen en enorm mystik.







Jag skulle verkligen vilja se Turgoose i en renodlad skräckfilm.

Sedan fredag jobbar jag på filmfestivalen Espoo Ciné. Att uppleva en filmfestival har hittills visat sig vara mycket annat, ibland allt annat, än att se på film. Och kul är väl det! Det är hälsosamt att få perspektiv på saker och ting. Ett bra exempel från dagen som gått: hur mycket väger filmen du såg på bio senast? Antagligen ganska mycket. Det är bara att fråga min rygg som i all vänlighet lyft en hel festivaldags filmrullar i dag. Plus i kanten eller kymmenen pistettä ja papukaijamerkki som man säger på det andra inhemska.

Det här har festivalen bjudit mina ögon på hittills:

Det är alltid kul att spendera tid i hushåll med digert tv-utbud eftersom några timmars slötittande snabbt kan bli en filmkväll eller varför inte en terapisession om Dr. Phil eller någon annan förståsigpåare dyker upp i rutan.

Zappade genom kanalerna hos mina föräldrar i Österbotten förra veckan och fastade för Léon (trailer här) på TV Viisi (vad är det för kanal, förresten?). Hade glömt hur bra Bessons film från 1994 är, och hur sympatisk skådespelaren Jean Reno kan vara. Men framförallt hade min hjärna totalt missat den tuff-tuffa miniversionen av Natalie Portman. Mitt svikande minne när det kommer till filmtitlar och ibland även handlingar har sina fördelar – sannolikheten för reprisöverraskningar är rätt så stor.

På tal om överraskningar verkar ett av Portmans nästa aktuella projekt, Black Swan som har världspremiär senare i år, bjuda på surpris så det räcker. Trailern är åtminstone smaskig – nästan lite Suspiria-vibbar. Och så har regissören rätt bra CV med allt vad The Wrestler och Requiem for a Dream innebär.

Black Swan åker nog på Att se-listan.

Film på arbetstid är kanske den bästa typen av vardagslyx. Med bara några dagar kvar av arbetskontraktet, kunde pressvisningen av Soul Kitchen knappast ha haft bättre tajming. Det är verkligen med flaggan i topp jag avslutar recensionsskrivandet för i sommar. Soul Kitchen tog fram filmsuget som ingen annan av sommarens filmer. Härifrån är det bra att fortsätta.















Min recension av filmen går att läsa på Peppar i morgon, torsdag.

Titeln sommarens señior går nog till Adrien Brody. För andra gången inom loppet av några månader är han uppe och viftar på biodukarna. I båda filmerna, nu Splice och tidigare Predators, ställs han emot utomjordingar. Och äntligen kan människan tala med folk (nåja, fajtas mot utomjordingar) utan att behöva få nackspärr.

Det är allt bra med E.T.:s elaka men storväxta kusiner.